Solgudinna

Jag har blivit utmanad av Ninni att skriva om en resa som jag har gjort. Det har ju blivit en del med åren men en resa som jag aldrig kommer att glömma ska jag försöka att återberätta för er nu.

Det är sommaren 1999 och vi ska köra ner till min svägerska som då bodde i Sofia i Bulgarien. Vi skulle fira midsommar tillsammans med deras familj och med en massa andra svenska familjer som var bosatta där nere, bl a den svenske ambasadören i Bulgarien.
Eftersom det vid det tillfället var krig i Jugoslavien, kunde vi inte köra där igenom utan vi fick ta vägen genom Rumänien istället.

Men vi backar lite och startar vår resa från Trelleborg där vi tar färjan till Travemunde. Där går allt bra och vi kör genom gamla Öst Tyskland ner till Tjeckien där vi ska övernatta. När i kommer in i Tjeckien är det mörkt och kväll och ut med gatorna finns det som marknads stånd med allt möjligt på bl. a trädgårdstomtar som våra barn tycker ser intressanta ut. Vi saktar in för att titta men så fort vi gör det kommer det fram lättklädda damer och poserar vid stånden. Vi kör därifrån och ner till staden för att hitta ett ställe att sova på. I stan finns fleraskylt fönster med halvnakna kvinnor i och det skrämmer nog vår son fast han inget säger just då.
När vi senare hittar ett rum att övernatta i så säger han till pappa. Sätt alla resväskor för dörren så inte de där tanterna kommer in i natt, pappa.

Dagen därpå kör vi vidare tll ungern där vi övernattar så nära den Rumänska gränsen som möjligt. Vi har ju hört att det kan vara riskabelt att stanna bilen i Rumänien så vi vill både vara utvilade och fulltankade när vi ska köra igenom.
Nästa dag äter vi en stadig frukost och ger oss iväg tidigt över gränsen. Vi kör på något som kallas europa väg men som är smala kullerstensgator. In i städer och runt i kvarteren leder vägen oss förbi tiggande barn som försöker tvätta våra bilrutor för en peng. Vi vågar inte veva ner rutorna för risken att bli rånade. Barn som är så små att de är fast bundna vid stolpar för att sitta där och tigga. Vi kör vidare genom landsbyar och möter både lösa hundar, kor och grisar. Häst och vagn som är fulla med folk med hackor som ska ut på åkern och jobba.
Från Unger till den färja som vi skulle ta över Donau var det 46 mil, det tog oss 16 timmar att köra på de dåliga vägarna. Vi stannade bara en gång och det var när vi var tvungna att gå på toaletten. Då körde vi bakom en svensk långtradar chafför och när han stannade till på en mack så passade vi också på att gå ur bilen.

Nere vid färjan så råkade vi köra ett kvarter för långt. Skylten som visade vägen till färjan var dåld i ett buskage. Vi stannade till i bilen för att titta på kartan, men folk utanför pekade att vi skulle fortsätta rakt fram, så vi fortsatte. Längre ner stod en polisman. Han stoppade alla bilar som hade kört fel väg. You did a misstake, sa han. Inga problem sa jag vi kan backa. No,no, you must pay, sa han och klappade på pistolen. Vi förstod att det var meningen att alla skulle köra fel där så jag sa till honom att jag bara hade Visakort och lite mynt. Jag tog fram den minsta sedel som jag hittade, och gav honom och det nöjde han sig med som tur var.
Efter oss kom en Estländare och han fick också böta.

Likadant var det när vi skulle ha biljetterna till färjan. Vi betalade men fick inga biljetter. De skulle ha mer för att vi skulle få dem med det samma. Annars kunde vi vänta tills de hade lust att ge oss biljetterna. Tillslut blev min man förbannad och låtsads att han ringde ambasaden. Då kom både biljetter och växelpengar utfarande genom luckan ut på marken. Så nu var bara nästa problem kvar, att komma med färjan. Lastbilschaffören som stannade vid macken hade berättat att de kan få vänta i dagar ibland. Det hade vi ingen lust att göra i det där korumperade landet. Estländaren stod också bakom oss, så vi snackade lite med varandra. Innan vi skulle med färjan fick vi köra igenom en tull. Som tur var frågade de bara om man hade något att förtulla. Det hade vi inte sa jag och ljög. Ingen sprit, cigaretter, parfym eller pengar, frågade de. Nej, bara VISA sa jag. Då gick de till nästa bil. De var nog ärligare för där lastade de ut både det ena och det andra som de sedan stälde in på hyllorna i deras taxfree-butik och sålde tillbaka till den sm ville köpa.

Nere vid färjan fick vi inte komma på båten. Bilen, en Honda CR-V var för stor, sa de. Det kom och gick säkert 5 färjor och vi fick inte åka med fast vi stod längst fram. Vi förstod att de ville ha extra betalt för att vi skulle få köra på men vid det här laget var vi så trötta på de här människorna så vid nästa färja så körde vi bara, han fick helt enkelt flytta på sig om haninte ville bli påkörd. Så både vi och Estländaren kom med samma färja.

Så var vi äntligen på väg till Bulgarien. Där träffade vi sedan Sten Ask den svenske ambasadören där nere och han var mycket intresserad av att höra vår berättelse om hur det var att bila genom Rumänien.

Efter att ha firat midsommar i Sofia körde vi tilsammans till Halkidiki i Grekland. Där var vi sedan i 2 veckor. Vi tog färjan till Italien på hemvägen istället. För den helvetes vägen kör jag aldrig igen.

Ämnet var: Resan

Tidigare ämnen är:

Sommar minnen
När jag gjorde bort mig
Jag tror/eller inte tror på att man lever flera liv

Det nya ämnet är: Den värsta dagen i mitt liv.

Skriv och berätta om din värsta dag, ta med fotografier om du vill...skicka sen vidare till andra bloggare med ett nytt ämne!
Skriv även med vilka ämnen som varit tidigare!

Bloggarejag vill utmana: Think Twice, Kafferasten, Helen och Scaiatjejen.